Bruks       Drömhunden       Några tankar       En uppfödares tankar...      

Efter ett par hundlösa år började längtan efter ljudet av tassar över golvet bli allt för stor och eftersom mina studier tillät en hel del fritid -eller åtminstone tid att disponera efter eget samvete- kände jag att det var dags att bli hundägare igen. Men den här gången skulle det inte bara innebära en ny fyrbent kamrat, nej nu var det dags att förverkliga drömmen om Hunden med stort H, den som jag alltid gått och sneglat efter men inte haft tid nog för. Visst fanns det andra trevliga raser men ingen som Drömhunden. En stor svart hane skulle jag ha, inget snack om saken!

Konstigt nog väckte mitt beslut inget vidare jubel i bekantskapskretsen. Det blev snarare tvärt om. Jag har haft den besynnerliga oturen att vara den enda hundidioten i en annars nog så hundrädd släkt, en släkt som nätt och jämt velat umgås med mina små cavalier king charles. När de upplystes om den tilltänkta Drömhunden, kunde jag till och med över telefonen se hur de bleknade. Visst litade de på mitt omdöme, men en SÅN hund, nej, de skulle aldrig våga ha en SÅN hund med på julfirandet eller påskmiddagarna. Inte vågade de hälsa på hos mig längre -herre Gud, det var ju på hundens revir och man vet väl vad en SÅN hund gör med främmande! Hade jag förresten tänkt på att det fanns barnfamiljer i mitt hyreshus? Hur oansvarig kunde jag vara egentligen?

Inte fick jag något vidare stöd av kompisarna heller. Nog för att de tyckte om hundar, men en SÅN hund...visste jag vad jag gav mig in på egentligen? Bland hundmänniskorna haglade de mest motsägelsefulla idéer:

"De är instabila, far upp och hugger utan förvarning!"

"Veka kräk, jag vet en hane som trillade ner från stegen och aldrig gick upp igen!"

"Alldeles för skarpa för sitt eget bästa!"

"De är ena riktiga mesar -blir det inbrott kommer hundfan att springa till skogs innan tjuven ens tagit sig in i huset..."

"Behöver du en sån hund borde du skaffa polisbeskydd istället!"

"Du behöver inte oroa dig för tandvisningen -de visar väl hela garnityret på flera meters håll!"

Så fortsatte det i all oändlighet. Summa sumarum var att Drömhunden var en riktig mardrömshund; dålig mentalt, lömsk och galen. Att träna bruks och lydnad var det över huvud taget inget tal om -de var fullständigt odresserbara och hopplösa. Kunde jag inte tänka mig en annan ras? Schäfer, golden, collie, kelpie -ja, till slut suckade hundmänniskorna och sa att VAD SOM HELST skulle vara bättre än en SÅN hund!

I smyg gick jag och satte ut en annons i Hundsport. Mellan 6-12 månader skulle hunden vara. Att det skulle vara en hane skrev jag inte ut, det är ju dyrt att annonsera.

Sedan blev jag nerringd! Inte bara från hela Sverige utan även från Norge. Över allt fanns det horder av människors som ville omplacera sina fyrbenta vänner. En liten röst inom mig undrade om inte vännerna kanske haft rätt ändå om mardrömshunden. För SÅ många kunde väl inte bli allergiska, byta jobb, skaffa barn och flytta just nu...? Några kunde snabbt sållas bort som oseriösa, andra hade för gamla hundar och många bodde lite väl långt bort för att kunna nås utan egen bil.

Så ringde en ung tjej från Uppsala. De hade två kullsyskon, nio månader. Inget fel på hundarna mer än att de inte hade tid för dem, de hade redan fler hundar och dessutom småbarn. Inget fel alls -mer än att det var två tikar. Den ena var dessutom brun...

Eftersom jag ändå skulle till Uppsala och spela helgen därpå, kunde jag ju alltid titta förbi. I tankarna hade jag redan avskrivit den ena av dem. En tik kunde jag väl tänka mig, men en BRUN, de var ju så FULA! Nej, skulle det bli något så var det den svarta. Mitt mer seriösa jag sa att så tänker inte en klok hundköpare. Jag tänkte så i allafall.

Dörren öppnades och ut vällde glada hundar helt utan bitska tendenser. Fast det är klart, de lömska jävlarna försökte väl bara invagga mig i någon falsk trygghet innan de skulle göra köttfärs av mig. Om de inte tillhörde den andra kategorin förståss -de som sprang till skogs.

Jag tittade ner och såg att hunden jag klappade på mest liknade ett brunt spjälstaket med viftande svans i ena änden och de ljuvligaste bärnstensögon man kan tänka sig i den andra. Ett LITET brunt spjälstaket. Dessutom kunde hon inte gå. Hon hade varit på rymmen och sprungit ett dygn i sträck, så trampdynorna var alldeles söndertrasade. Nu staplade hon sakta runt mig medan tanken på en stor, svart hane bleknade bort i tomma intet. Halt och lytt och med sönderbitet öra, liten och ranglig och brun -den hunden skulle jag ha och ingen annan!

Med facit i hand tio månader senare har de flesta numera kapitulerat för hennes charm. Hon är med på middagarna, leker med vännerna, vakta hemmet, kan både klättra på stegar och spåra och lyda -ibland. Nyligen skaffade min kompis också en SÅN hund och jag har redan hört hennes hundrädda mor hålla lovtal över rasen som inte ens den mest hängivne fanatiker kan överträffa; "Det är den ultimata hunden!". Mina släktingar är än så länge noga med att påpeka att det är just Donna som är snäll, inte andra SÅNA hundar...

Med facit i hand är hon fortfarande DRÖMHUNDEN. Åtminstone än så länge. För man vet ju aldrig med en SÅN hund....

Ras? -DOBERMANN så klart!!!

(Tidigare införd i Dobermann tidningen nr1/96 och Täljemorret -96)

Anna Larson